Påväg hem från skolan.
Solen lyser mig i ögonen, löven knastrar under mina skor, och veronica maggio sjunger i mina öron. Jag ser hur träden ändrar färg från att vara gröna till att bli röda, och jag känner hur den kalla höstvinden smeka min kind. Jag går och går och går, jag tittar ner på marken och ser mina fötter föra mig mot nya platser, påväg hem men utan någon egentlig uppfattning om var jag kommer att hamna. Jag går under ett träd, och bär ramlar ner på mitt röda hår, som färgas rödare av bärens starka pigment. Jag bryr mig inte, går bara vidare. Jag litar helt på mina fötter. Ser en vän, hälsar, går vidare. Litar på att gud tar mig dit jag ska. Gud, eller någon annan. Vemsomhelst, men tydligen inte jag. Jag borde vara lycklig. Solen skiner, färgerna ute är vackra, och jag fryser inte, det finns bara en uppfriskande bris i luften. Jag borde vara lycklig, men ändå är lycka inte den känslan jag känner. Vinden ändrar plötsligt karaktär, och blir varmare. Solen försöker förgäves tränga sina strålar genom molnen.

Jag tror att hösten är här.