Utanför mitt fönster ser jag solens varma strålar försöka pressa sig genom det tunga lagret av moln som gömmer himlens blåa färg. Jag ser träden helt kala stå och frysa, och jag ser marken ligga varm och skyddat under täcket av löv. Det verkar som om molnen vill regna ner, men de verkar inte ha kraften att göra det. En liten pojke i overall springer ute på gatorna i kvarteret och kastar sig i högar av höstens avfall. Han hittade nyss en kotte som han stolt visade för sin mamma. Visst var det underbart att vara liten? Allt var så enkelt. Begreppet känslor fanns inte riktigt än i vårt ordförråd, och den enda gången man blev riktigt ledsen var om man trillade och fick ett skrubbsår. Men så fort någon kom och blåste på det onda gick det över. Den enda gången man blev arg var när man inte fick sin glass, men det glömde man så fort man såg sin favoritleksak. Kärlek var en puss på kinden och rodnad, kanske hålla varandra i handen ibland. Och gud så många pojkvänner och flickvänner man hade.
det var underbart, det var lätt.
Pojken utanför mitt fönster trillade nyss, men jag oroar mig inte. Han kommer ställa sig upp, springa till sin mamma, och då kommer allt bli bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar