med tiden går det

Jag har varit svag. Jag har varit svagare än svag. Jag har varit svagast, om inte svagare än så.

Det jag har gått igenom är helt naturligt. En del av livets stora kretslopp och en del av universums mysterium. En del av allt. Men som vi alla vet; ibland suger allt.

Livet går vidare fast någon annan dör. Jag slutar inte andas för det. Men jag är fortfarande svag. Jag kan inte titta på bilder, kan inte se någon dö i film. Jag kan inte prata om döden. Jag kan inte tänka. Alls. Det blir bara för mycket.

Men jag mår så jävla mycket bättre nu än för en månad sen. Tiden läker verkligen alla sår, men såklart att ärret finns kvar.

Jag kommer aldrig att glömma min mamma.